Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet
hon lärde mig leva och gråta, hon lärde mig allt jag vet.
Men folk i stan där jag bodde, sa hon var sjuk eller så
att hon var missanpassad, men hon var för stolt för att höra på.
Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik
jag var hennes unga älskare, från Stallbackas bilfabrik.
Vi brukade åka omkring i hennes Dodge sextisju
hon sa: "Vi kör hela natten, för jag vill se var alla vägar tar slut".
Åh, låt mig höra den en sista gång,
spela hennes älsklingssång, med Little Willie John.
Sjung, för min själ, som ett långsamt farväl,
spela upp en sorgsen sång, med Little Willie John.
Hon brukade kisa och viska: "Du måste sticka från stan,
här är alla ihåliga, snart är du likadan".
Hon sa: "Vill du gå på lina, så titta inte ned,
titta inte åt sidan, blunda och ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar, jag ger dig vad du vill
men det kostar dig mer än pengar, din kärlek och lite till.
Du vet jag har skulder för livet, jag bär på en tung gammal sten
men nu bränner vi ner mjölkbutiken, och älskar i lågornas sken".
Åh, låt mig höra..
En sång som väcker upp all längtan.
En fågel flyger åter till mitt hjärta.
Känslor ingen själ kan hejda.
Jag hör orden, jag minns glädjen, känner smärtan.
Utan ett ord var hon borta, jag gick till hennes mjölkaffär
på gården en nerbrunnen Dodge, där inne ett tomt kuvert.
Men efter veckor av tomhet, kom ett brev utan avsändaradress
hon skrev: "En del lär sig aldrig, att gå när allt är som bäst".
Hon sa: "Ditt liv är ditt eget, du äger din tanke och tid
låt ingen ta det ifrån dig, älskling du är en speciell individ".
Hon sa att hennes självbevarelse, sa till fötterna att gå
och nu var hon långt härifrån, det var allt, kyssar puss och hejdå.
Åh, låt mig höra..